Opposition – Skyll inte på oss, vi röstade rött

Logiken bakom kärnan i den samlade vänstra ideologin har för mig alltid varit rätt så glasklar:

1. Vi lever i ett samhälle där pengar genererar pengar och där makten ligger i händerna på ett fåtal
2. Detta samhälle saknar eller har en mycket liten moralisk grund.
3. Ett annat samhälle är möjligt

Vad som är kontroversiellt i detta har jag aldrig riktigt förstått, ingen liberal eller konservativ har heller lyckats förklara detta för mig. För att detta ”vänsterns påstående” skall KUNNA vara falskt krävs ju något av följande:

1. Vi lever inte i ett samhälle där pengar genererar pengar och där makten ligger i händerna på ett fåtal.
2. Att pengar genererar pengar och att makten ligger i händerna på ett fåtal är moraliskt riktigt.
3. Ett annat samhälle är inte möjligt.

Att påstå det förstnämnda eller det sistnämnda brukar till och med för en liberal eller konservativ vara rätt så magstarkt. Således måste de ju någonstans argumentera för nummer två. Men inte heller det tycks de vara villiga att göra. Nozick argumenterade visserligen för varför människor har rätt att ge varandra saker och ting, men det är iaf i mitt tycke ett ganska så långt steg ifrån att förklara varför den kapitalistiska marknadsekonomiska mekanismen att pengar genererar pengar är moraliskt gångbar. Hans argument att välfärdstaten var godtycklig är också det rätt så klent. Det argumentet bottnade sig mest i att han inte kan se skillnad på polärt och skalärt eller för den delen mellan ett dåligt exempel och ett bra. Och även om han skulle ha rätt, skulle detta ändå inte förklara punkt två.

Därför blir jag så djävla förbannad att jag ofta, fortfarande (nej det är inte något som bara händer på högstadiet, när man inte riktigt lärt sig o skilja på saker och ting än), får både Sovjet, Nordkorea och Kuba slängda rakt i ansiktet! Som något slags argument till varför man inte borde lyssna på mig överhuvudtaget ändå. ”Jamen du är ju kommunist, dig kan vi inte lyssna på”. Och jag blir inte främst arg för att det inte är pseudo-kommunistiska diktaturer som står för den största delen av djävlighet i världen idag utan liberala och konservativa demokratier. Nej jag blir arg därför att min övertygelse helt enkelt har mycket lite med en dåligt fungerande planekonomi och en paranoid diktator att göra (ingen skulle våga att koppla samman Lars Lejonborg med Pinochet). För att denna typ av argument praktiskt taget helt och hållet saknar relevans. Och inte minst för att det är ett oschysst och billigt sätt att komma undan den verkliga frågan. De skulle lika gärna kunna kalla mig för mammaknullare. Det hade faktiskt varit rätt o slätt ekvivalent. Det skulle säga mig lika mycket om vart de egentligen står i frågan.

För vad är det egentligen i vänsterns enkla budskap som man har så svårt för? Att vi tycker att det är orättvist att andra människor tjänar mer på en vecka än vad andra gör på ett helt år? Eller att vi inte tycker att efternamnet ska spela roll för en persons framtida möjligheter? Det verkar nästan som att man så gärna vill tro på att det finns en förklaring till varför det är på detta sätt, att man för att inte bli besviken helt enkelt slutat att leta. För är man rik har man förtjänat det. Eller? Och implicit; är man fattig har man också förtjänat det. Eller? Den dagen någon kan förklara för mig det moraliskt riktiga i att välstånd genererar välstånd och fattigdom genererar fattigdom, den dagen högern vilar sin politik på en stadig rättviseprincip, den dagen skall jag lägga min röst på alliansen också. Jag lovar.

Men kanske är det så enkelt att högern faktiskt inte vill ha någon rättvisa. Den nye och sedermera avgångna kulturministern sades ju ha kallat Reinfeldt för klassförädare. Och det säger väl en hel del. Den nyligen framlagda budgeten talar dock klarspråk: man har inte på långa vägar övergett sin egen klass, det nya namnet till trots.

/en gästskribent