Tänkte kommentera nedanstående gästinlägg lite och förhoppningsvis försöka ge min syn på varför saker blir som de blir.
Är inte problemet lite att man aldrig får tala om större frågor som rättvisa och synen på samhällsutvecklingen i stort utan istället bara hänvisas till sakpolitiska skillnader?
Ett exempel:
Centern och Folkpartiet gråter över att det är så jävla hemskt att vara småföretagare, och visst har många av dessa det knapert och pressat. Men då handlar diskussionen bara om att stora elaka staten knycker 3 kronor för mycket i skatt istället för att vi skulle behöva ett socialt skyddsnät även för kioskägare så att de skulle känna trygghet. Sen står Moderaterna och Svenskt Täringsliv där och njuter när man för att göra det bättre för småföretagare, sänker förmögenhetsskatten för de allra rikaste (varför?) , a-kassorna för de som konkat och slopar arvsskatten så att samhället förblir lika ojämlikt som det alltid varit.
Leijonborg, Maud och varenda liberal debattör skriker om att invandrare och ungdomar skall ges möjlighet att starta företag. Tyvärr är sossarna inne på samma linje. Det som händer är att vi får ett F-skatteproletariat med folk som startar eget för att de på grund av diskriminering och den nya tidens ”flexibla” arbetsmarknad gjort det omöjligt att få en fast anställning. När många sedan slås ut blir de utfattiga, skuldsatta och hänvisade till socialbidrag eftersom a-kassan gjorts för dyr och inte är tillgänglig när man inte är anställd.
Det är bara ett exempel på hur den politiska debatten förgiftas av att ideologin döljs av kortsiktigheten. Hur man skrapar sönder den uppenbara solidariteten mellan fattiga människor i alla delar av samhället bakom en slags satsa-på-dig-själv-ideologi där man hellre skäller på de system som borde hjälpt dig än det faktum att de inte innefattar alla.
Vi kan bättre än det här. Ett annat samhälle är möjligt.
Permalänk
3 kommentarer
Logiken bakom kärnan i den samlade vänstra ideologin har för mig alltid varit rätt så glasklar:
1. Vi lever i ett samhälle där pengar genererar pengar och där makten ligger i händerna på ett fåtal
2. Detta samhälle saknar eller har en mycket liten moralisk grund.
3. Ett annat samhälle är möjligt
Vad som är kontroversiellt i detta har jag aldrig riktigt förstått, ingen liberal eller konservativ har heller lyckats förklara detta för mig. För att detta ”vänsterns påstående” skall KUNNA vara falskt krävs ju något av följande:
1. Vi lever inte i ett samhälle där pengar genererar pengar och där makten ligger i händerna på ett fåtal.
2. Att pengar genererar pengar och att makten ligger i händerna på ett fåtal är moraliskt riktigt.
3. Ett annat samhälle är inte möjligt.
Att påstå det förstnämnda eller det sistnämnda brukar till och med för en liberal eller konservativ vara rätt så magstarkt. Således måste de ju någonstans argumentera för nummer två. Men inte heller det tycks de vara villiga att göra. Nozick argumenterade visserligen för varför människor har rätt att ge varandra saker och ting, men det är iaf i mitt tycke ett ganska så långt steg ifrån att förklara varför den kapitalistiska marknadsekonomiska mekanismen att pengar genererar pengar är moraliskt gångbar. Hans argument att välfärdstaten var godtycklig är också det rätt så klent. Det argumentet bottnade sig mest i att han inte kan se skillnad på polärt och skalärt eller för den delen mellan ett dåligt exempel och ett bra. Och även om han skulle ha rätt, skulle detta ändå inte förklara punkt två.
Därför blir jag så djävla förbannad att jag ofta, fortfarande (nej det är inte något som bara händer på högstadiet, när man inte riktigt lärt sig o skilja på saker och ting än), får både Sovjet, Nordkorea och Kuba slängda rakt i ansiktet! Som något slags argument till varför man inte borde lyssna på mig överhuvudtaget ändå. ”Jamen du är ju kommunist, dig kan vi inte lyssna på”. Och jag blir inte främst arg för att det inte är pseudo-kommunistiska diktaturer som står för den största delen av djävlighet i världen idag utan liberala och konservativa demokratier. Nej jag blir arg därför att min övertygelse helt enkelt har mycket lite med en dåligt fungerande planekonomi och en paranoid diktator att göra (ingen skulle våga att koppla samman Lars Lejonborg med Pinochet). För att denna typ av argument praktiskt taget helt och hållet saknar relevans. Och inte minst för att det är ett oschysst och billigt sätt att komma undan den verkliga frågan. De skulle lika gärna kunna kalla mig för mammaknullare. Det hade faktiskt varit rätt o slätt ekvivalent. Det skulle säga mig lika mycket om vart de egentligen står i frågan.
För vad är det egentligen i vänsterns enkla budskap som man har så svårt för? Att vi tycker att det är orättvist att andra människor tjänar mer på en vecka än vad andra gör på ett helt år? Eller att vi inte tycker att efternamnet ska spela roll för en persons framtida möjligheter? Det verkar nästan som att man så gärna vill tro på att det finns en förklaring till varför det är på detta sätt, att man för att inte bli besviken helt enkelt slutat att leta. För är man rik har man förtjänat det. Eller? Och implicit; är man fattig har man också förtjänat det. Eller? Den dagen någon kan förklara för mig det moraliskt riktiga i att välstånd genererar välstånd och fattigdom genererar fattigdom, den dagen högern vilar sin politik på en stadig rättviseprincip, den dagen skall jag lägga min röst på alliansen också. Jag lovar.
Men kanske är det så enkelt att högern faktiskt inte vill ha någon rättvisa. Den nye och sedermera avgångna kulturministern sades ju ha kallat Reinfeldt för klassförädare. Och det säger väl en hel del. Den nyligen framlagda budgeten talar dock klarspråk: man har inte på långa vägar övergett sin egen klass, det nya namnet till trots.
/en gästskribent
Permalänk
1 kommentar
Visst känns det skönt att vi svenskar röstat in ett gäng Lidingöstolpskott och Östermalmsmadamer som regering? Det räcker inte att vi under arbetstid tvingas ner på knä av chefen varje dag. Nu sitter de dessutom förkroppsligade i regeringen. Svart städhjälp och obetald tv-licens är naturligtvis något som man bara rycker på axlarna i dessa kretsar. Skatter är enligt moderater stöld, och den bilden ser föga överraskande ut att bestå.
Jag är inte nationalekonom (och tur är väl det), men…
Såg arbetsmarknadsminister Littorin stå och uttala sig om full sysselsättning i Rapport Morgon häromdagen. En moderat som hävdar ett sånt mål är ungefär lika trovärdig som en fiskpinne som knäcker extra som kycklingfilé.
Sanna mina ord. Moderaterna har aldrig, och kommer aldrig förespråka en modell med hög sysselsättning.
Än tydligare blev detta när riksbanken valde att pytsa ner 10 miljoner i fickan till en Manhattanbracka vid namn Phelps. Årets nobelpristagare i utsugeri har tjänat sina smutsiga pengar på ett samband mellan låg inflation och arbetslöshet. Tanken om jämviktsarbetslöshet slog igenom i full skala i Sverige i skarven mellan 80- och 90-talet och vi har inte hämtat oss från plågan än. Den innebär nämligen att riksbankerna skall vara fristående och ha som allt överskuggande mål att hålla nere inflationen, vilket innebär en stående och konstant massarbetslöshet. Detta oavsett socialdemokratisk eller borgerlig regering. Skillnaden är bara att ersättningarna och därmed också lönerna pressas ner med borgarna.
En stegrande inflation är inte bra, det är jag med på. Men det är långt ifrån negativt om man har en kontrollerad prisökning i ett samhälle för att öka investeringsgraden. Inflationen är nämligen till viss del den fattiges vän. Människor med stora skulder vinner exempelvis på att kronan blir mindre värd då lånen bättre betalar sig.
De stora förlorarna på inflation är de som sitter på stora mängder kapital. Det som händer är att kapitalägarna får ett behov av att investera pengarna så snabbt som möjligt för att deras pengar inte skall minska i värde. Anledningen till att inflationen skall vara superlåg är alltså för att de redan rika inte skall behöva komma på nya idéer och istället kunna åka och glassa i St. Tropez.
Det finns väl fördelar med allt. Arbetslösa svenskar kan ju i alla fall lägga till en merit till sitt CV: inflationsdämpare.
Permalänk
2 kommentarer
Angående U-21-fiaskot igår. Har ALDRIG på elitnivå sett en spelare göra en individuellt sämre insats än Oscar Wendt gjorde igår. Och då har jag ändå sett Fredrik Stenman slå bort 20 av 22 passningar (ja jag räknade) under en annan u-21-match för några år sedan.
Det var plågsamt, pinsamt och jävligt oroväckande för den svenska fotbollens framtid. Rasmus Lindgren och Pontus Wernbloom var bara marginellt bättre, och Fredrik Stoor köpte korv vid flera tillfällen.
Holmén var helt ok i första halvlek, men under den andra var det bara en grå dimma över hela skiten. Hur i helvete man kan sätta honom på kanten med två träben som är sena i varenda duell centralt förstår jag inte.
Kommentator Bo Pettersson efter att Vernbloom just sprungit rakt in i motståndaren med utsträckt knä utan möjlighet att ta bollen och fått ett lindrigt gult kort.
- Han är bra Vernbloom, kompromisslös och stark i kroppen.
Fullständigt hopplöst korkad hade varit min kommentar. En defensiv mittfältare skall vara tuff, ja, men att chansbryta och dra på sig billiga gula kort ”för att man bara köttar” är bara ren idioti. När de två träbenen dessutom tappar position och missar att fånga upp löpningar nio ggr av tio under matchen är det inte konstigt att vi förlorar med 5-0.
IFK göteborg, en jävla sorg.
Bort med de snedsparkande goa göbbarna från alla landslag i all framtid.
Permalänk
Kommentera
