Opposition – Skyll inte på oss, vi röstade rött

Det är ingen slump att första spadtaget på den här bloggen tas idag, måndagen den 18e september. Gårdagens knappa, men ändå klara seger för den borgerliga alliansen kommer att vara ett återkommande tema.

Först och främst vill jag slå fast var jag står. Min röst föll på vänsterpartiet, för mig var det ett relativt enkelt val. Visst kan år av närmast oreserverat stöd till den socialdemokratiska regeringen kritiseras. Men då alternativet är en höger med nyfunnet självförtroende, stora delar av mediasverige på sin sida och en fasansfullt populistisk politik måsta man också vara realistisk. Den svenska politiska vänstern företräder idag knappt 15 % av Sveriges medborgare, och att då försöka ytterligare bryta isär denna i mindre delar skulle vara förödande. Vi måste inse vilka enorma ekonomiska intressen vi kämpar emot och se till att vi inte blir utraderade.

Många vädrar såhär dagen efter fiaskot tankar på att det kanske kan bli positivt för vänstern att sitta i opposition. Att det kanske gör att vi kan återkomma med nyvunnen styrka till nästa val när borgarnas politik visat sitt fula tryne. Problemet är att det är riktiga människor som drabbas av de nedskärningar och den skändliga socialpolitik som Fredrik Reinfeldt och hans tre kollegor företräder. Det är vi som får lida när den grundtrygghet arbetarrörelsen slagits för i 150 år gröps ur. Jag hatar att låta som Göran Persson, men perioden 1991-94 bevisade att deras intentioner, inte minst när konjunkturen vänder nedåt framåt vintern kommer att vara radikalt annorlunda än deras fluffiga retorik nu under valrörelsen försökt göra sken av.

Tre reflektioner från valkvällen:

• Hur kan man 2006 vinna ett val helt utan miljöpolitik?
• Hur kan man, utan större debatt etablera sig som ett arbetareparti genom att skära ned på a-kassan och ersättningen till de sjukpensionerade?
• Hur lyckas man helt utesluta frågor som jämställdhet, utrikespolitik/EU samt miljön från valrörelsen?

Svaren är naturligtvis inte enkla. Men valet i år kändes alltmer som en opinionsundersökning mellan Persson och Reinfeld ju längre valrörelsen höll på. Samtidigt lyckades de borgerliga, genom att i många frågor sätta upp fingret i luften och känna vart opinionsvindarna blåste bland den mangrannt röstande småhusägande medelklassen.

Legio efter en sådan solklar valförlust är att först försöka omstöpa den egna politiken. Det finns en risk att detta leder socialdemokraterna till att än mer söka en mittenposition genom att anamma exempelvis en hårdare asylpolitik, hårdare straff och mindre betoning av vård i kriminalvården osv. Min förhoppning är istället att man väljer en kvinna från partiets vänsterfalang och siktar på att göra de ideologiska skillnaderna tydligare inför nästa val. Efter Perssons tio år av fullständig visionslöshet krävs en ny ton och större tilltro till sina grundvärderingar. Att moderniseras borde inte innebära att efterapa de batongliberala strömningarna i övriga europa, utan att på allvar sikta på att utveckla visionen om det gröna folkhemmet.

För vänsterpartiet gäller följande. Man måste hitta en vision om ett Sverige som inte bara liknar en idealiserad version av 70-talets socialdemokrati. Det är dags att på allvar ta tag i frågan om ekonomisk demokrati och de anställdas inflytande över produktionen.

Opposition